sv sv

Röd-grön defekt under luppen – Orsak och specialdesignade glasögon

Alexander Konoplyanko   •     •   7 minuter läst

Vad betyder defekt röd-grön-seende?

Det finns många former av färgblindhet och defekt färgseende. Den vanligaste typen är att ha svårt att skilja mellan rött och grönt och färger som innehåller en kombination av dessa. Röd-grön defekt är en genetisk avvikelse i synen, som innebär att man uppfattar röda och gröna färger svagare än personer med normal syn. Beroende på typen av defekten, kan personen i fråga ha svårigheter att skilja mellan färgnyanser, eller till och med fullständigt sakna förmågan att uppfatta röda eller gröna färger.

Värt att veta om röd-grön defekt

  • Det finns två typer av defekt röd-grön-seende: svårighet att uppfatta grönt (deuteranomali) och svårighet att uppfatta rött (protanomali). Betydligt fler män än kvinnor påverkas av röd-grön-svaghet.
  • Störningar i färgsynen är oftast ett medfödda och ärftliga. Hittills finns det inga botemedel mot någon form av defekt röd-grön-seende.
  • Många människor som har avvikande färgseende är helt omedvetna om sin brist, tills det upptäcks genom färgvisningstest.
  • Dålig färgsyn drabbar som regel båda ögonen symmetriskt.

Röd-grön-svaghet: Är det något fel med mitt färgseende?

Röd-grön defekt drabbar upp till 9 % av alla män och 0,8 % av kvinnor. Denna typ av färgsinnesdefekt är betydligt vanligare än gul-blå-svaghet eller total färgblindhet, som uppträder med en sannolikhet på endast 1:100 000.

Människor med en medfödd färgseendedefekt är ofta helt omedvetna om att de har ett problem. Ibland kan det krävas t.ex. ett slumpmässigt samtal med någon som uppfattar färger normalt, eller att man utför en uppgift där man måste kategorisera färgerna exakt, innan en person med defekt färgseende inser att han eller hon inte uppfattar världen på samma sätt som andra människor. Ögonläkare och optiker kan bekräfta misstänkt defekt färgseende med hjälp av olika slags tester.

Test för röd-grön-svaghet

Ishiharatestet är den mest använda undersökningen för att diagnostisera avvikande färgseende. Testet består av runda plattor täckta av färgade prickar som formar en viss siffra beroende på personens förmåga att se färger. De så kallade pseudoisokromatiska plattorna placeras på 75 cm avstånd. Om testpersonen inte känner igen respektive siffror inom de första tre sekunderna, kan detta vara en indikation på störningar i uppfattningen av röda och gröna färger.

För en mer detaljerad analys av en persons förmåga att noggrant uppfatta färger krävs ett kvantitativt färgblindprov. Farnsworth D-15 testet går ut på att sortera brickor i olika nyanser. Beroende på typ av defekt tenderar försökspersonen att bilda olika slags mönster av vilket man kan dra slutsatser om det avvikande färgseendet.

Anomaloskop är ett optiskt instrument i vilket testpersonen ombeds blanda rött och grönt ljus för att efterlikna en viss nyans av gult. Exempelvis personer med defekt grönseende tenderar att tillsätta för mycket grönt ljus. Utifrån detta test kan man diagnostisera vilken typ av färgsinnesdefekt det rör sig om.

Hur ser världen ut för någon med röd-grön defekt?

Personer med nedsatt färgseende ser världen som mindre färgstark. Medan blåa och gula toner kan uppfattas normalt, kan nyanser av rött eller grönt helt enkelt verka färglösa eller se ut som brungult eller grått för personen i fråga. Symtomen beror i huvudsak på svårighetsgraden av den röd-gröna svagheten.

Ett vanligt missförstånd är att en färgblind person inte kan se några färger över huvud taget. Total färgblindhet existerar visserligen men är oerhört sällsynt. I allra flesta fall handlar avvikande färgseende om ihopblandade färger snarare än helt uteblivna.

Tester för att avgöra om ett barn har någon färgblindhet görs hos en optiker eller läkare. Att diagnostisera färgblindhet hos ett spädbarn är allmänt svårt. De symtom som är typiska märks ofta först då barnet är lite äldre, kring 3 till 6 år gammal.

Orsaker till avvikande röd-grön-seende

Färgblindhet har sin grund i defekta celler i ögats näthinna. Ögats näthinna består av två typer av sinnesceller (s.k. fotoreceptorer): stavar och tappar. De fångar ljuset från vår omgivning och omvandlar det så att vår hjärna kan bearbeta det till en visuell bild. Stavarna används för att se skillnader i ljusstyrka, vilket gör att vi kan urskilja former och detaljer även när det är mörkt. Tapparna är i sin tur ansvariga för färgseende. En person som drabbas av röd-grön-svaghet har svårigheter att uppfatta rött eller grönt, eftersom de tappar som krävs har någon typ av funktionsstörning. Om respektive tappceller inte fungerar alls, talar man om röd-grön blindhet.

Både tappar och stavar är alltså känsliga för ljus, men för ljus av olika frekvenser. De innehåller båda ett pigmenterat ljusreceptorprotein, som i stavarna heter rhodopsin, i tapparna iodopsin. Ljusreceptorproteinet i sinnescellerna består av en proteindel som är associerad med retinal. Mutationer i proteinerna som kodar fotodopsinerna kan orsaka avvikande färgseende.

Sinnesceller och färgseende

Färgseende bygger på en extremt avancerad process som involverar i huvudsak tre variabler: ljus, sinnesceller och hjärnan. Personer med normal syn har tre olika typer av tappar, varav varje typ är ansvariga för ett visst färgområde:

  • S-tappar för blått (korta våglängder)
  • M-tappar för grönt (medellånga våglängder)
  • L-tappar för rött (långa våglängder)

Tappcellerna innehåller vardera ett pigment bestående av retinal och opsin. Opsinens struktur skiljer sig åt inom de olika tapparna, vilket medför olika grader av ljuskänslighet. Färgseende baserar sig på olika energitillstånd i cellernas pigment.

Varje tappcell täcker ett visst våglängdsområde. När proteinet utsätts för elektromagnetisk strålning av en särskild våglängd och intensitet, bryts retinalet ned från sin normala konfiguration (11-cis-retinal) till en isoform (transretinal). Denna kemiska process startar en signalväg som så småningom når hjärnans syncentrum. I samband med röd-grön defekt har tapparna, som ursprungligen är känsliga för röda våglängder, förskjutits mot grönt. L-tapparna täcker då inte längre hela röda spektrumet, vilket orsakar svårigheter att uppfatta röda färger samt att skilja rött från grönt.

Specialglasögon öppnar en ny värld för färgblinda

Vad kan man göra om man är drabbad av en färgseendedefekt? I dagens läge finns tyvärr inga permanenta botemedel för färgblindhet. Däremot kan specialdesignade glasögon förbättra kontraster och hjälpa personer med färgsinnesdefekter att upptäcka fler färger och färgnyanser som de tidigare inte kunde registrera. Glasögonen fungerar på motsvarande sätt som solglasögon, genom att filtrera bort specifika delar av ljusspektrumet.

Hos färgblinda som har svårt att se skillnad på rött och grönt har de röda och gröna färgpigmenten en större spektral överlappning än hos de med normal syn. Detta medför att vissa nyanser blir oskiljaktiga och uppfattas felaktigt. Colordrops speciallinser filtrerar bort våglängder av ljus där rött och grönt möts och överlappas, så att skillnaden mellan färgerna blir tydligare. För att uppnå bästa resultat rekommenderar vi att använda glasögonen i dagsljus. Resultaten skiljer sig åt från person till person, och speciallinserna kan inte korrigera total färgblindhet.

Kvinnor ser mer än män

Varför är det oftast män som drabbas av färgblindhet? Svaret är relativt enkelt. Generna för synpigment sitter i X-kromosomen, som män endast har en av. Kvinnor har två X-kromosomer, vilket medför att en funktionell gen på ena X-kromosomen kan kompensera defekten på den andra. Kvinnor som inte själva upplever färgblindhet kan dock på detta sätt vara bärare och i sin tur sprida det vidare till sina barn. Båda X-kromosomerna hos en kvinna kan ha anlag för röd-grön färgblindhet, men det är ovanligt. Därför drabbas män i större utsträckning av färgseendedefekt.

Lyckligtvis påverkas man i de flesta fall inte så mycket av sin färgblindhet, utan kan leva ett fullt normalt liv. Många drabbas av någon form av färgseendedefekt utan att ens veta om det. En person som varit färgblind i hela sitt liv har vant sig vid att se världen på ett visst sätt. För dem är det helt enkelt ett normalt permanent tillstånd, som inte förändrats under ens livstid. Det största problemet uppstår om den som är drabbad av färgblindhet vill söka sig till ett yrke där det är nödvändigt att kunna urskilja färger.

Vilka yrken kan inte utövas med röd-grön-svaghet?

Inom vissa yrken krävs perfekt färgseende. Av denna anledning kräver många yrken att de sökande genomgår ett färgblindhetstest. Även om specialglasögon kan hjälpa färgblinda att se världen i full färg, är de tyvärr oftast inte tillåtna hjälpmedel.

Att leva med medfödd röd-grön-svaghet innebär dock inte ett mindre spännande liv. Hjärnan kan uppfatta ca. 200 färgtoner inklusive 26 mättnadsnivåer och 500 ljusstyrkor. En lindrig färgseendedefekt är oftast inget som påverkar vardagslivet i större bemärkelse. Den största begränsningen är vanligtvis yrken som är beroende av just förmågan att urskilja vissa färger.

Yrken som kräver normalt färgseende:

  • Polis
  • Elinstallatör
  • Busschaufför
  • Lokförare
  • Pilot
  • Astronaut

Defekt färgseende kan med andra ord stå i vägen för ens drömjobb, och det känns givetvis orättvist. Gemensamt för dessa yrken är att man ansvarar för andras liv. Det handlar alltså om att yrket i sig kan bli farligt om man inte ser färger på ett normalt sätt. Då säkerheten är beroende av ens färguppfattning – ja, då förstår man också varför kraven finns.